Texter på svenska och engelska, utifrån vilket språk intervjun gjordes på.
“Actually corona is not the problem, lack of money is the problem. I can replan and change to local work.”
Frédéric Gies, choreographer and dancer
MEDLEMMAR HAR ORDET
CORONA TESTIMONIALS
“De problem som fanns redan tidigare blir mer akuta.
Det är extra tydligt nu.
Vi ser det i sjukvården och det är samma sak för oss.”
Viktor Fröjd, choreographer and dancer
“Det handlar om hur man bygger ett konstnärsskap som håller över tid. Vem tänker på vad som kommer härnäst?”
Alma Söderberg, koreograf och dansare
"Vi gör enormt mycket arbete som inte vi får betalt för.
Det syns inte hur mycket arbetstid du lägger ner."
Joanna Holewa Crona, koreograf, dansare och del av föreningen AFIA
“The crisis support funding made a huge difference. Although it set up a strange scenario; I was happy I got it but I also knew people who didn’t get it. That was an uncomfortable feeling.
I’m grateful but I’m also aware that some other people are going through a very hard time.”
Khamlane Halsackda, choreographer and dancer
"Jag blir ledsen när det är som att starkast vinner.
Jag vill inte att det ska behöva vara så."
Sindri Runudde, koreograf och dansare
Dessa texter kommer att uppateras i augusti 2021!
Intervjuerna är genomförda under oktober 2020, av Jeanette Thuresson och uppdateringar har gjorts där det varit nödvändigt under året.
English. Interviews were made in October 2020, with necessary updates during the year. A mayor update of these texts will be made in August 2021!
Alma Söderberg
Hur har krisen drabbat dej?
Mitt verk för Cullberg har inte kunnat spela, varken i Sverige eller utomlands. Det blev en enda föreställning under hösten. Det är en enorm förlorad möjlighet för mig. Det finns ju en video men det är omöjligt för programläggare att få upp ögonen för verket eller mig utan att se. Det handlar om hur ett konstnärsskap byggs upp - den här branschen är mycket av en tajming-fråga.
När jag gick ut min utbildning i Belgien fanns det en politik som innebar att nyutexaminerade danskonstnärer fick möjlighet att bli knutna till ett produktionshus och få en budget för att kunna börja skapa. Speciella pengar som hette talangutveckling satsades. Men när min man gick ut två år senare så hade Gert Wilders från extremhögern kommit till makten och skurit ner 70% av kulturbudgeten, så det togs bort. Det märks väldigt stor skillnad på vilka möjligheter jag och han har fått.
Hur påverkas konstnärskapet?
Det handlar om hur ett konstnärsskap byggs upp; en sak leder till en annan och om man inte syns och träffar andra i branschen och träffar en publik under en tid så är det svårt att komma in igen. Också om man inte har budget. Den som inte har ekonomiskt stöd har svårt att komma in.
Det går inte att mäta saker i inställda föreställningar. Och det går inte bara att börja jobba igen som vanligt efter corona - såvida man inte skulle få en jättestor budget. Det finns redan den känslan att one day you’re in, the other you’re out. Det går att rida på ett momentum men den dagen man tappar momentum så är det över. Det finns en stor skörhet.
Jag sökte krisstödet från Konstnärsnämnden nu (jag kan inte söka KUR eftersom eftersom kriterierna inte passar in på mitt inkomstbortfall), men det är fokus på turné. Jag har ofta en föreställning per plats och land, vilket är väldigt skört. Det är mycket som faller bort om en enda blir inställd. Om det hade varit flera föreställningar på samma plats hade det varit en större volym och mindre skört.
Vad behöver du?
En plats att arbeta på och verksamhetsstöd. Och det hör ihop.
I branschen behövs en samproduktionsmodell. Min karriär är byggd på det. Mina föreställningar har blivit sedda vid rätt tillfälle på rätt platser, på centrala platser i Europa (Berlin, Bryssel, Amsterdam osv), vilket har varit viktigt.
Det jag gör kan vara svårt att marknadsföra eftersom det inte innehåller något uppseendeväckande, så jag kan inte marknadsföra detta på ett slagkraftigt sätt. Publiken finner min konst och fastnar på andra sätt. Ordet sprids. Den andra föreställningen som spelas kommer det alltid mer publik, eftersom ordet har spridits.
Det finns föreställningar som skulle kunna nå ut till en mycket större publik om de hade getts chansen, om de hade kunnat spela längre på många ställen. Det skulle kunna vara ett sätt i längden att spela. Då måste också arrangörer få budget att köpa in saker som kanske inte bär sig varje gång.
Det handlar om hur man bygger ett konstnärsskap som håller över tid. Vem tänker på vad som kommer härnäst? Vem bryr sig?
Det räcker inte att Kulturrådet och Konstnärsnämnden delar ut pengar till några. Fler måste ta ansvar och engagera sig.
Det handlar om samproduktionsmodell, om residensmodellen. Vi har ju få dansutbildningar, men det skulle vara bra om det fanns i alla de större städerna och kanske till och med de mindre. Att det finns någon som plockar upp olika konstnärskap och inte bara ger dem stöd, utan att det dessutom ingår i en modell.
Se till exempel på den belgiska modellen, där en nyutexaminerad kunde bli kopplad till ett hus. Personen fick då en budget för att göra tre verk. Det var inte mycket pengar men för mig som ung var det en jättestor möjlighet. Och sen fanns det turnémöjlighet. Det blev ett sätt för mig att kunna experimentera. Samma sak gäller när det finns residens med ekonomiskt stöd.
Men där jag är nu i karriären är det bättre med ett verksamhetsstöd för jag har redan de upparbetade kontakterna. Om jag hade varit knuten till något hus nu hade jag kanske behövt starta om när det tar slut, och knyta nya kontakter.
Alma Söderberg är koreograf och dansare. Hon har producerat och turnerat egna föreställningar i tio år och jobbar med röst, rörelse och rytm.
Hennes film baserad på The Listeners, gjord tillsammans med Cullberg, kan ses på SVT play till och med 23 maj 2021.
"Det går inte att mäta i inställda föreställningar."
Alma Söderberg, choreographer and dancer
Khamlane Halsackda
What consequences has the crisis had for you, so far?
I immediately lost work; touring and performing, residencies etc. Some were cancelled and some postponed. But the postponed ones depend on their finances. For one project we did manage to make the rehearsals, and the premiere was moved forward.
Money is quite an issue. Some agreements were contractual, but some were agreements through emails and I’m not sure if they will happen. We lost the touring that was planned, it was just cancelled.
I have swopt the empty periods around and I got some smaller jobs, so I’ve been busy. But it was of course stressful because all of a sudden I didn’t know if I had any work coming up at all. I also don’t know how long this would last, if we have to keep postponing things.
Me and my husband were considering selling our apartment. My husband also lost his job - he works with conferences and events.
For the postponed things we will get paid when we do it, not before. So I also couldn’t pay the people I had hired and had contracts with in my project. Konstnärsnämnden gave them money for what they should have got from me.
The crisis support funding made a huge difference. Although it set up a strange scenario for me because I was happy I got it but I also knew people who didn’t get it. That was an uncomfortable feeling. I’m grateful but I’m also aware that some other people are going through a very hard time.
What do you need now?
Truthfully I don’t know. We are still working things out. Things are as they are now. I don’t know how to plan for the future. I can only try to plan as if things are completely normal. I have no idea what is the right thing to do. I am a freelancer, I don’t have a large team around me.
I do hope that in six months or a year we will have some useful information or structures. If there is something we can fall back on, like a crisis support, if we have to postpone again. In terms of those things that are becoming a new frame for this situation, next time I will know that I am working according to something.
The good thing about getting a grant is to be able to allocate these money according to my needs. It’s been good with the information that has been handed out from Danscentrum. Also Riksteatern in Hallunda has been clear about how to handle us working here.
I also appreciate that we can apply for project money as normal. The crisis money has been taken from another fund. I have seen in UK that they now have no production money to apply for.
Yes I have a lot of emotional stress, but if I didn’t have the possibility to apply for crisis support I can’t imagine what I would have done, that would have been a disaster.
What is needed in the future?
I realised something personal, in terms of all the free hours that I work. The impact for me is also to continue working with all the free hours that I do - it became more visible to me. I was subsidizing my free hours with new payed work. It’s an illusion that now all of a sudden the freelancers have more free time.
It’s not like all of a sudden we don’t have anything to do, because other work was cancelled! And I’m happy for this city and region that freelancers do keep going and keep working and have a positive impact.
What does the future look like?
What is probably going to become more common is to work more recurrently with the same group of people, like a core team. It’s become more important to me to have this stability. That security is a strength. Changing collaborations all the time spreads me out.
It is a strength to be in the collective Nya Rörelsen, it was very comforting to talk things out, and we were offered jobs together. We got jobs during the summer as a collective - all in this region.
Do you have any extra job/bread job?
I did some waitering and a voice over job during this period, things I don’t normally do.
Have you had to compromise with regard to company form, affecting a-kassa or other social security?
That was a huge problem. I don’t have a-kassa, so I went to Arbetsförmedlingen and found out that more people were eligible for a-kassa because of the pandemic - but in the end I didn’t get anything. I went through all the formalities, I spent a lot of time on it.
Khamlane Halsackda is a freelancing performer/choreographer and a member of Nya Rörelsen, focusing on making community projects and performing projects, mainly social comment based dance or theater performances.
“Structural support becomes a bit of a trap because you have to apply with projects, so this support becomes production money. Instead of the structural support being a secure base to use for administration.”
Frédéric Gies, choreographer and dancer
Frédéric Gies
What consequences has the crisis had for you, so far?
All international activities were cancelled, it’s quite a big part for me. Half of my activities over a year are international. And also all collaborators from other countries. We’ve had insurance problems for an artist that should have come, it took a lot of time to figure out how to do with visa permits etc - and all this extra job is not payed time ofcourse.
We have structural support from Kulturrådet, it’s for three persons and 300” per year. Just think about it, we have 60-70 days of public activities - it’s simply not enough. So I need to take teaching jobs and other stuff around. But now this has also been cancelled.
I got crisis money from Konstnärsnämnden, less than half of what I applied for. I didn’t apply to Kulturrådet because it was a really big application and the deadline was when I was actually working. I applied to Malmö stad and Region Skåne and didn’t get it. A problem with the applications to Malmö stad and the Region was that you had to apply with a project. However I wanted to apply for what I had lost and not spend time making up a new project.
Within dance you never get paid for all the work you do with administration and applications, only for the productions. It’s the same with structural support.
Structural support becomes a bit of a trap because you have to apply with projects, so this support becomes production money. Therefore you cannot have the structural support being a secure base to use for administration.
What do you need now?
More money. But it also requires a lot of extra work to make these applications and reports. I made 15 applications this year, and I also had a premiere. When things get cancelled it doesn’t mean dance artists have more free time! And all applications require different things.
At Inkonst I got a space during a few weeks so I could go there and dance and create. And I had residency at Danscentrum Syd so I could spend time producing a new performance.
With more money and means we could reallocate and keep working - we don’t lack ideas! We can work in the studio, make video documentations etc. But it’s hard to reallocate money from another project when you don’t have enough.
What is needed in the future?
I can’t function on just projects. I am at a stage where it is not sustainable - the amount and scale of activities for me here and internationally, we are eight people in the team (dancers, light, producer, music, costumes). Actually corona is not the problem, lack of money is the problem. I can replan and change to local work.
I am 47 years old, I have many years of work and experience and this year I had to lower my salary. Now I had to go down to minimum wage and I have 30 years experience as a choreographer and 20 years as a dancer.
What does the future look like?
It feels quite safe in Sweden. I have very solid partners since years back. What is unclear is the international collaborations. And also I don’t get new invitations internationally. Some will invite me back for things that were cancelled this year. Hope these activities will happen next year.
Normally I would have been in contact with contacts abroad during this time, for work next year, but now they can’t say anything of course.
Have you had to compromise with regard to company form, affecting a-kassa or other social security?
I haven’t used any of it and also it has been tricky so I choose to not to. For choreographers that are using Interrim kultur there are problems (you cannot use a-kassa). I don’t have ‘egen firma’, but we are organised as an ‘ideell förening’. We are contributing to society with paying taxes but we are excluded from this security system - I find this outrageous.
Frederic Gies is a choreographer and dancer making dance pieces and performances for stages and museums/galleries. He has 28 years of career in the dance field, locally, nationally and internationally. His work focuses on collapsing the distinction between erudite and popular forms of dance - for example ballett and club dancing.
Viktor Fröjd
Hur har krisen drabbat dig?
Det är alltid ett moment 22 att du ska ha bokade speltillfällen för att söka pengar men du kan inte få spelningstillfällen utan produktion. Någon måste tro på dej innan. Detta gäller även utan corona, och nu är det ännu svårare. Du ska ha din idé och hitta spelställe och skicka in ansökan men det går inte förrän du vet hur stort projektet är - och det i sin tur vet du inte förrän du får pengar.
Det finns ingenstans att ta sig in i det under corona, för då finns det ingen som kan vara där för en. Det är en konstant anpassning till situationen.
När detta började hade jag anställning på Scenkonst Sörmland och vi fick ersättning även för det som var inställt. Sen kunde vi genomföra som planerat. Men det är svårt att sälja in något nytt nu. Det är svårt att sälja in föreställningar och gig nu eftersom organisatörerna har fullt upp med att ackommodera det som blivit framskjutet från 2020.
Det bästa hade varit om alla konstnärer hade fått krisstöd och en studio och hade kunnat jobba sig ur det. Det är också svårt att passa in den scenkonstföreställning som skulle ha varit i exakt den period som krisstöden avser. Jag tror för övrigt att jag har haft mer att göra nu i och med allt arbete med att planera om, göra alla ansökningar och så vidare.
Vad är speciellt för hiphop?
Nästan alla har extrainkomster som domare i battles, lärare i workshops och så vidare, och allt är inställt. Vi har drivit Urban North tillsammans med Norrlandsoperan och där lyckades vi anpassa det till rådande restriktioner och dela betalningen lika mellan alla.
Det som kulturföreningen Iver jobbar på är att hur institutionerna kan stötta oss. En del av alla institutioners och kommuners budgetar borde vara avsatt till samarbeten med det fria danskonstfältet!
Vi jobbar med danska kollegor och många är körda nu eftersom det inte finns något krisstöd där.
När det gäller streetdansfältet finns inte alltid utbildningar som gör att alla får ett papper på att de är professionella, samtidigt är alla med och undervisar, skapar föreställningar och så vidare. I vår verksamhet anordnar vi evenemang som riktar sig till både amatörer och professionella som därför faller mellan stolar. “Each one teach one” är essensen i den här kulturen och vi tränar tillsammans, vi är mångfascetterade, men det gör det svårt i den struktursom finns eftersom vi inte alltid kan söka professionalla pengar och inte heller söka oss till fritidsförvaltningen eftersom vi även riktar oss till professionella utövare.
Många ger upp på grund av strukturerna, eftersom de inte hör hemma.
Ofta har man inte avtal på deltagande i till exempel ett battle. Hur gör du då för att söka krisstöd? Man gör det helt enkelt inte. Du kan inte heller söka som pedagog, och du kommer lägre i rang för att få ett arbetsstipendium om du är pedagog. Samtidigt går många vägar genom undervisning inom hiphop och streetdans.
Vad behöver du, nu och i framöver?
Egentligen är det inte så stor skillnad mot förut. Det blir extra tydligt nu. Vi ser det i sjukvården och det är samma för oss är - de problem som finns sen tidigare blir mer akuta nu.
Jag behöver en lön och en plats. Och någon som representerar en.
För streetscenen hade jag önskat att institutionerna hade utrymme för de fria utövarna. Att en del av budgeten ska gå till att jobba med de fria.
Det går att komma in som ny i branschen men vad händer sen? Det har ju inte med krisen att göra, så är det alltid. Det måste finnas pengar så att de koreografer som utbildas ska kunna jobba.
En idé jag har är att företag ska kunna kulturmärkas. Det innebär till exempel att en konstnär ska kunna vara där och jobba eller på annat sätt få stöd. Om man som företag vill att det ska finnas kultur. Men företagen ska såklart inte själva välja vilken kultur som ska stödjas.
Sen vill jag säga att Dansalliansen är en toppengrej, anställ fler!
Hur ser framtiden ut?
Det är som i limbo. Sponsorer avvaktar och det är svårt med arrangörer eftersom de ska trycka in allt från detta året nästa år.
Jag ser väldigt positivt på Malmös potential. Det är en stad som många vill flytta till och Malmö har varit lyhörda för vårt arbete, som gett uppmärksamhet och publik. Jag hoppas att vi får igång en folkhögskolelinje med streetinriktning. Många från det fältet börjar också ta sig in i de strukturerna som finns och kunna skapa.
För egen del tycker jag att det är ju så kul med konstnärsskap, så jag hoppas bara få fortsätta gräva. Jag insåg under min utbildning att jag måste gå min egen väg och gå tillbaka till där jag började; relationen till musiken, tävlingsmomentet, att gå in och ut ur deltagar- och åskådarrollen och så vidare.
Viktor Fröjd är koreograf, dansare, lärare och producent. Han producerar en dansfestival och producerar och turnerar föreställningar.
Tillsammans med två andra driver han kulturföreningen Iver som främjar streestdancegenren och bygger plattformar för både professionella och amatörer. Arbetet är riktat till de professionella men görs genom att även anordna evenemang med amatörer.
Iver står på tre ben; det konstnärligt drivna, främjandearbete och arrangemang.
AFIA
"Dansare och koreografer är alltid flexibla, man har vant sig vid det.
Det är en del av problematiken."
Theresa Gustavsson & Joanna Holewa Chrona, dansare och koreografer, AFIA
“Nu har man nästan anpassat sig efter situationen. Dansare och koreografer är alltid flexibla, man har vant sig vid det och det är en del av problematiken.
De som redan har pengar, de stora artisterna till exempel, behöver såklart också stöd men vi som inte redan har - vi får inget. Plus de stora aktörerna har personer som jobbar åt dem som sköter allt det här.
Som frilansare har man lärt sig att spara, på ett annat sätt än om jag skulle ha en månadslön, men det räcker ju inte.
Vi anordnar och deltar i vanliga fall i många olika kulturella events, både som arrangör och som dansare eller domare. I januari var hela 2020 uppbokat, planerat i detalj. Hela året blev avbokat.
Sen har det blivit några nya jobb som är anpassade, men bara några få och med väldigt kort varsel. Någon förfrågan här och där. Så vi har tränat och fokuserat på vår hälsa och vänt oss till undervisning - vilket inte vanligtvis är vårt jobbfält.
Vi vet inte om det var pga corona som vi fick avslag på de stöd vi sökte. Det var så många fler som sökte. Vi vet inte heller om de tog krisstöd från samma budgetar ibland. Så vi upplevde att det var väldigt mycket svårare att få stöd i år.
Vår premiär ställdes in under hösten och har blivit framskjuten. Men att något blir framskjutet stör ju planeringen.
Nu planerar vi 2021 men med tanken: hur vi gör om det blir som i år? I så fall är det dags att eventuellt hitta ett annat jobb, som inte har med dans att göra, för att betala hyran.
Joanna: Jag har inte fått några krispengar. Det känns som att krispengarna inte alltid hamnade där de behövdes bäst.
Theresa: Jag har inte ens kunnat söka i och med att det skulle finnas signerade kontrakt och handla om större summor och så vidare. Mycket var planerat och jag vet att det skulle hända men det var inte bekräftat ännu, så jag har ingen överenskommelse och inget att skicka in.
Joanna: Jag har fått jaga mina arbetsgivare själv, de har inte alltid hört av sig på grund av att de har inte vetat och de har därför har dragit ut på det.
Jag är van vid ansökningar men ändå gav jag upp i en ansökan eftersom den var så komplicerad.
Nu kom ett nytt statligt stöd som kan sökas för egenföretagare men man måste ha haft en omsättning på minst 200 000 under förra året, och det finns många som lever på mindre än så. Plus att det var bara exakt 2019 som räknades.
Plus att vi gör jättemycket arbete i föreningen och själv också som inte vi får betalt för. Det syns inte hur mycket arbetstid du lägger ner.
Framtiden är oviss. Dansnät Sverige har varit ett bra stöd, de håller i resorna för våra dansare, söker visum och allting. De har verkligen gjort detta tillsammans med oss och får oss att känna att man behöver inte veta allt från början.
Theresa: Jag har kvar mitt jobb på ett lager, men på Plantagen fick jag mindre och mindre jobb, jag vet inte vad det beror på. Jag har valt att stanna kvar på lagret eftersom jag annars inte skulle ha någon inkomst alls.
Joanna: Jag har behövt omvärdera mig själv, för att kunna ha färre jobb men fortfarande försörja mig. Jag har varit mer givmild förut eftersom jag har haft mer jobb. Det är alltid svårt att värdera sig själv.
Vi har ju enskilda firmor så vi kan ju inte få a-kassa, i så fall skulle vi ha varit tvungna att stänga ner företaget helt o hållet. Vi behöver ju företagen för en del jobb, plus för att kunna söka söka stöd. Vi kan inte skriva in oss på arbetsförmedlingen heller - då måste man söka jobb som inte är inom vårt fält och som vi inte har någon som helst kunskap om.”
Joanna Holewa Chrona och Theresa Gustavsson fritt verksamma professionella dansare, koreografer och pedagoger. De arrangerar även egenproducerade kulturevenemang genom föreningen Afia.
www.afia.se
Sindri Runudde
"När jag tänker på de här strukturerna så märker jag: men gud vad jag är trött. Jag får syn på hur det är, och såhär är det ju alltid.
Jag märker vilken hastighet jag brukar jobba i för att skapa nya jobbmöjligheter och nu ser jag det tydligare."
Sindri Runudde, koreograf och dansare
Hur har krisen drabbat dig?
Det är en kombination av uppskjutna och inställda jobb tillsammans en mer existentiell fundering. Jag tänker att det är ok om det blir ett kortare uppehåll, men sen funderar en ju kring om går det att fortsätta jobba såhär: Vill jag det?
Jag känner mig på ett sätt ganska förberedd, i och med hur jag lever; jag är van vid att saker förändras och är icke-linjära. Jag har tillbringat en stor del av pandemi-tiden i ett kollektiv med 16 personer. Det är mycket ambivalens, fram och tillbaks, ovissheten. Får jag tycka att det här är jobbigt? Alla är ju samma position.
Det är viktigt att kolla på alla tidigare mönster och strukturer som inte gynnar en i en sådan här situation. Och kollektiva tänkanden.
Men också på mikronivå, vilka kunskaper och skills har vi att underhålla oss när vi inte har något annat.
Det viktigaste nu känns som gemenskap, kommunikation med den egna kroppen. Beröring.
Det känns som värsta tävlingsindustrin att hålla på att söka pengar för en produktion, det känns inte kul. Och det går nästan inte. Vi lever med något som är mätbart hela tiden. Och nu har vi inte ens möjlighet att mäta, när allt ställs in. Vad finns kvar?
Jag har försökt fråga mig själv vad som får mig att fortsätta när man inte vet vad som kommer hända. Det är förvirrande för identiteten eftersom jag har inte så mycket hobbies utanför konstnärskapet. Här är mina vänner, jobbet gör att jag reser och så vidare. Om det dras bort blir det konstigt.
Vad behövs och vad behöver du?
Omhändertagande, någon coaching. Vad händer om det inte kommer något jobb under hela året?
Hur kan jag hålla igång min praktik? Tillsammans med andra, om det skulle kunna finnas en strukturell organisation där man skulle kunna ses och jobba och bli stöttad.
Jag blir ledsen när det är som att den som är starkast vinner. Jag vill inte att det ska behöva vara så. Krisstöden känns som ett jeopardy, vem får dem och vem hittar till dem.
Jag sökte Konstnärsnämndens första stöd och fick en fjärdedel av det sökta beloppet, Region Skåne och Region Sthm och KUR (genom Smart) till och fick nej nej nej. Man måste vara beredd och stå i givakt, ungefär.
Det var så otroligt mycket att fylla i, det var helt utmattande. Plus att de vet ju redan vem jag är, varför måste jag lägga så otroligt mycket tid på att fylla i.
När jag tänker på de här strukturerna så märker jag: men gud vad jag är trött! Jag får syn på hur det är, och såhär är det ju alltid. Jag märker vilken hastighet jag brukar jobba i för att skapa nya jobbmöjligheter - och nu ser jag det tydligare.
Jag tänker ibland på att lägga av. Men alternativet är att jobba mer tillsammans med andra i en grupp, att ha en grupp att jobba med. Att vara tre-fyra personer som jobbar tillsammans, delar på studio, producent och så vidare. Jag har också tänkt att jag kanske bara ska jobba för andra men undrar också: kommer det ens vara möjligt, kommer de ha några jobb?
Jag har inte några svar. Ett sätt att lösa en ovetande situation är väl att inte döma situationen, och då blir det svårt att ha tydliga åsikter. Det känns övermäktigt.
Sindri Runudde är dansare och koreograf.
vimeo.com/user17315986
